Tore gästbloggar

En brevskrivares betraktelser
Allt började med att Kristianstadsbladet skickades runt i fikarummet på jobbet en vanlig dag i mars. Kolla, Marie från Vä ska ställa upp i Bonde söker fru!
När man är singelman så är det klart att man läser lite extra noga. Samma ålder som jag, ser trevlig ut, verkar vara både pigg och smart, oj hon fixar gården alldeles själv. Intresset vaknade i vårsolen och jag bestämde mig för att titta lite extra noga när bönderna skulle visas på TV. Lite nyfiken var man ju. Och man är ju singel. Och det är ju nära. Tänk om...
 
Glittret i hennes ögon.....wow
I början av april var det dags för TV4 att presentera alla åtta bönderna. En bit in i programmet var det dags för Marie från Kristianstad. Jag blev inte besviken, vilken tjej! Hon har en vacker välskött gård med många trevliga detaljer, ålder, historia och med fina hästar. I programmet var hon väldigt vältalig, hade koll , var pigg och glad. Hon berättade om att hon har varit singel i fem år och att nu var hon " ...redo att möta världen, att möta kärleken! " När hon sade detta så lyste hela hennes ansikte upp och ögonen glittrade. Det ögonblicket fångade mig ordentligt och jag var tvungen att se om det flera gånger på TV4Play. Varje gång var det lika bra eller ännu bättre. Även om jag inte visste det då, så var det nog där jag var fast, ordentligt fast.
I slutet beskrev Marie mannen hon sökte och jag tänkte: "det där är ju jag, check på den, check, check igen, jajamensan..." . Och dessutom bara en liten bit från mig, jag kör nästan förbi på väg till jobbet. Shit, ska jag våga söka ?
 
 

Bara skriva ett kärleksbrev.....!?
Jag har alltid haft uppfattningen att de chanser som man tar, de kommer man inte att ångra. Man kommer alltid att ångra att man inte tog en chans. Så det var bara att ta sig i kragen och skriva ett kärleksbrev. ETT KÄRLEKSBREV !?!  Det har jag aldrig gjort till en kvinna som jag aldrig har träffat. Ska man vara personlig och kärleksfull? Eller skall det innehålla fullt av fakta för Marie skall ju faktiskt välja och behöver fakta för att välja rätt.
Jag bestämde mig för att börja med ögonblicket i TV som jag fastnade för och sen en presentation av vem jag var. Till sist en beskrivning av min personlighet som jag alltid tycker är lika svårt att få till på ett naturligt sätt, ni vet nog vad jag menar. Det blev kanske lite mycket "anställningsansökan" men Marie har ju jobbat i rekryteringsbranschen och kanske gillar att få ordentliga uppgifter. Man kan ju inte skriva "Gud vad jag älskar dig" när man inte har träffat människan.......eller kan man?
Ordentligt skulle det vara, jag fick en tjejkompis till mig att korrekturläsa brevet och några små ändringar blev det. Fast då hade jag nog redan skrivit om det tre-fyra gånger redan. Brevpappret är viktigt, inget rackarns kopiepapper. Fick tips om en butik i Lund som har bra grejor. Sagt och gjort, åkte dit och shoppade lite tjockare och mycket bättre papper. Med dito kuvert såklart. Nästa problem var foto, det är superviktigt, man får bara en chans till ett första intryck. En nära kompis är duktig fotograf, ett telefonsamtal så vi åkte ner till Åhus strand och hade en fotosession. Tillbaka vid datorn så insåg man hur svårt det är att få en bra bild, men vi enades om två bilder, en med lite seriösare Tore och en med lite gladare Tore. Sista grejen, in till fotoaffären och få ut bilderna på riktigt fotopapper. Sen var det klart, bara att stoppa på postlådan.

Bonde Söker Fru ringer
I början av maj var jag på väg ut från ett möte när mobilen ringde. Det var Freemantle, de som gör Bonde söker fru. De ställde frågor om varför jag hade sökt och undrade om jag var tillgänglig under en viss tid. Efter kontroll och omplanering så smsade jag ett ok till tiden, trots att jag skulle missa en konferens. Nu började det kännas lite overkligt, TV...men egentligen hade jag skrivit brev till Marie för jag ville träffa henne och inte för att vara med på TV, det bara liksom följde med i paketet. TV-grejen bekymrade mig inte alls, jag var övertygad att det fixar jag.
I slutet av maj kom samtalet jag hade väntat på, Marie vill träffa dig ! Jag skulle infinna mig på Siggesta utanför Stockholm om 12 dagar. Yes! Nu börjar det !
Inryckning till Siggesta
Tidigt en söndagmorgon rullade jag in på Siggesta. Jag var tidig och de andra brevskrivarna droppade in och till sist var alla arton samlade. Det var ett härligt gäng med bred spridning i alla åldrar. En av Maries killar fattades och han skulle komma senare.
Först var det möte med TV4 presschef och underskrivande av sekretessavtal. Vår grupp fick två stycken "kärleksvakter" som skulle hålla koll på oss så att vi inte träffade bönderna på egen hand utan kamera. Annie och Anni var jättetrevliga och var till stor hjälp under hela tiden. Men de var noga med att vi inte ens fick se en skymt av bönderna.
Före speeddejten skulle vi få se alla bönderna en kort stund. Vi blev placerade i trädgården runt bord, ett för varje bonde. Solen gassade och typiskt nog hade jag solen rakt i ögonen. Linda kommer ut, hälsar välkomna och vi får en kort introduktion vad som skall hända. Sen går hon in igen, kameragängen är utplacerade, alla är redo, nerverna är uppladdade till max. Nu börjar det på riktigt !
Inspelningen startar och Linda kommer ut. Sen kallar hon ut bönderna och där kommer Marie! Jag kisar som en galning i motljuset och försöker fånga hennes blick. Men hon sveper med blicken, vilket jag senare fick en förklaring till. Hon är precis så tjusig, pigg och glad som jag hade hoppats, det här skall bli kul! Stunden varade inte länge, sen gick bönderna in igen och speeddejterna anordnades med ljud och kamera.

Speeddejting i fem snabba minuter
Grabbgänget fick vänta vid ett bord i trädgården och efter ett tag anslöt den siste brevskrivaren, det var Christer. Han hade åkt tåg och tyckte att produktionen skulle väntat på honom. Kameran fångade stämningen fint, Christer kunde mest om hästar så saken var biff, tyckte han....
Speeddejtingen drog igång. Man skulle träffa bonden i 5 minuter exakt och jag tror att alla var nervösa, hela upplägget var som gjort för att få fart på känslorna. Vi har alla sett speeddejter från Bonde på TV, med lång tystnad och nervösa harklingar. Det var nog grabbarnas största rädsla att det skulle bli tyst. Det var jag inte rädd för, jag brukar inte vara så lätt att få tyst.
Jag var först in, jag var laddad, jag var speedad, jag hade väntat ända sen brevinskicket på detta ögonblick. Jag öppnade dörren och där var äntligen Marie! Kamerorna glömde jag på två röda sekunder, här var all fokus på Marie. Vi möttes och hon fick en björnkram, ingen mesig kompiskram. Wow, härligt,  vilken känsla!
Det första Marie sa var att vi kom nästan från samma ställe. Jag skulle skämtade till det och vitsade att det var lite galet att köra 60 mil för att träffa någon som bor 15 km bort. I samma stund som orden kom över mina läppar kände jag att det inte blev bra, typiskt nog kom det med i programmet, det var inte mitt mest stolta ögonblick.
Marie ångade på med frågor, hon är ju van som rekryterare så vi hade inte en tyst sekund. Jag är duktig på att prata och skickade tillbaka en del frågor men strax var bollen hos mig igen. Det var fullt ös, jag hade kul och jag tror att Marie hade det också.
Sen var det över. Fem minuter går snabbt. Om man inte sitter tyst och det hade vi sannerligen inte gjort. Hur det gick ? När jag kom ut hade jag ingen aning, kanske skulle jag varit si eller så, men det var faktiskt den allra första speeddejten som jag har gjort. Jag får nog säga att det gick hyfsat, jag skulle kanske fått 3,5 av 5 från den östtyske domaren...... Men kramarna var fina, de ville jag ha fler av !

De andra grabbarna fick göra sina speeddejter och sen var det klart. Vi blev inkvarterade i dubbelrum, jag delade rum med Alireza, en fin kille med ett hjärta av guld. Vi trivdes bra ihop hela tiden. Alla grabbarna bodde i samma villa och den delade vi med Leonoras tjejer.

Såklart virvlade tankarna om det man hade varit med om, allt var väldigt engagerande och nytt i en situation jag aldrig har varit i tidigare. I morgon var det första valet, en brevskrivare skulle åka ut och det skulle vara snopet att åka ut redan efter fem minuter med Marie. Men å andra sidan skulle man ändå åka ut senare, så var det likabra att göra det tidigt innan man har lagt mycket tid och fått mycket känslor. Jag kände mig själv lite åt säkra sidan, vi bor nästan grannar och det hade känts bra på speeddejten. Marie borde vilja utforska mer vem jag är och låta mig vara kvar. Just då gissade jag att Alberto eller Christer skulle bli bortvald.
När vi lade oss på kvällen tror jag att ingen av killarna trodde sig vara hundra säker och imorgon var det val. Fem killar på rad... med Marie...med Linda...med lilla micken i halsgropen... och alla filmkamerorna. Och så blev det ösregn !
 
Hälsningar
Tore-hit-och-Tore-dit :)

Tack Tore för att du delar med dig av ditt möte med mig och medverkan i Kärlek  åt alla.
Ha en fin vecka, snart är det jul :))