Kärlek åt alla?

Alla jag träffar tycker så klart det är jättekul och modigt av mig att vara med i Bonde söker fru - kärlek åt alla. Modigt? det har jag faktiskt inte tänkt på själv. Är det modigt att vara med i Bonde söker fru? Ja det kanske det är...men för mig var det mest en spännande utmaning i att finna kärleken.
Jag får också ofta höra  - "du är så jäkla bra, du borde jobba på TV". Ja det håller jag nog med om, att jobba med TV alltså.
Det har verkligen varit jättekul att spela in programmet, jag gillar miljön, stämningen och är helt obehindrad av kameror, intervjuer och möten. Så ja, det hade varit kul att jobba med TV. Det gör jag gärna igen, hade varit roligt att göra ett hästigt program.

Men måste man verkligen vara med i Sveriges största dejting program för att hitta kärleken?

För mig växte iden långsamt fram, när jag blev ensam här på min gård för 5 år sedan trodde jag nog inte at det skulle vara så svårt att hitta en ny livspartner. Det kanske det inte är heller. Men man måste vara redo själv. Alla sa, det tar ett år sen är du på banan igen, pigg och gla.... det gick ett år och det gick två år och det gick ytterligare ett år till. Efter tre år började jag kunna vakna upp på morgonen och känna igen mig själv. Det första året har jag bara svaga minnen av. Men jäklar vad jag kämpade, jag ville behålla gården, jag ville få min verksamhet att rulla på, jag ville rida och utbilda hästar. Det var tufft, jag mådde skit. 

Men så en kväll när jag satt jag där i soffan och tittade på Bonde söker fru hände något. Det var det året som Sigrid Bergåkra var med, hon var så himla bra, snygg och framgångsrik, och när jag hör henne säger -"inte ensam en jäkla vinter till" då vaknade jag till. Nä just det, inte ensam en jäkla vinter till.
En god vän hade länge velat anmäla mig till Bonde söker fru men jag hade inte nappat på förslaget. Men nu kände jag, kan Sigrid så kan jag.....